Satt med Esme i famnen förut och tänkte på mina komplex. Började fundera vad jag projicerar utåt och hur det kommer påverka mina barn. Vill ju att de skall växa upp till starka, positiva individer som har stor självkänsla och älskar sig själva. Men då måste jag föregå med gott exempel (operationerna nu då alltså, och sen leva lycklig i alla mina dagar ;p)
Det var när jag satt i dessa tankar som jag började fundera på om jag blivit påverkad av att MIN mamma varit missnöjd med sig själv. Och jovisst, hon har väl velat tappa några kilo och inte hymlat om det.. Men det har ju inte varit en besatthet! Och framförallt så har hon aldrig klankat ner på mig för att jag är lite rund. (Det finns ju ena jävla exemplar till morsor där ute menar jag..)
Så, njae.. jag tror inte det varit den stora boven i att ge mig massa komplex. Jag har varit mobbad i många år, så det har naturligtvis varit väldigt bidragande..
Men framförallt - det slog mig IDAG (döh) - så tror jag att mycket beror på andra familjemedlemmar som i all välmening påpekat att jag kanske borde tappa några kilo. Detta sedan jag var barn, och fortsatt sedan dess..
Ja, jag har vetat att detta har sårat mig. Ja, det har gjort mig frustrerad när berömmet öst in när jag gått ner i vikt - och alltså lyckats i deras ögon. Berömmet har även känts underbart, men som sagt.. extremt bitterljuvt. Jag vill känna mig lika älskad oavsett om jag väger 50 eller 150 kg!
Men alltså har jag ändå inte insett förrän idag hur mycket detta naturligtvis har påverkat min självbild. Jag menar, det finns massor av folk, mycket större än vad jag är, som ändå är nöjda med sig själva.
Inte sagt att jag inte kunde varit missnöjd oavsett kommentarer. Men när man inte blir stöttad av de som står en närmast.. ja..det säger sig väl självt..?
(Och ja, jag vet.. det har alltid varit med kärlek och omtanke - syftet har varit gott.. men kanske inte alltid metoden)
Dagens AHA-moment..