Imorgon är det en vecka sen jag började med mina mediciner igen. Måndagen innebar ökad dos till den jag skall ligga på - och ett ordentligt ångestanfall. Usch å fy! Fick ringt runt o kollat o tillslut pratat med min läkare som sa att jag givetvis kan ta lite hjälpmedicin under tiden. Så nu tar jag både Sertralin o Atarax på morgonen. Gör så en vecka till. Sen hoppas jag det inte skall behövas mer än Sertralinet. Hur som så har jag mått bättre igår och idag, känns jäkligt skönt!
Men som den grubblare man är så går hjärnan på högvarv. Varför blir det att jag mår så här? Är jag psykiskt svag? Jag som alltid setts som stark, har varit stöd för andra hela mitt liv.. Vad är det som händer med mig som gör att jag inte längre klarar mig utan mediciner? Skall jag äta dem resten av livet?
Jag är ok med att äta dem, resten av livet om så behövs.. Bara jag vet om det..
Och varför känner jag mig så kass? Hade jag klankat ner på mig själv om jag hade en fysisk åkomma?? Nej, det hade jag inte.. Så varför kan jag inte acceptera mig själv som jag är - oavsett vad?
Jag jobbar på det..
Men det är lustigt att vi i samhället ser ner på psykiskt "svaga" och sjuka. Hjärnan är en del av kroppen, så varför skulle man kunna ha mer kontroll över den än någon annan del av kroppen?
Vi behöver jobba på acceptensen i samhället så att folk slipper skämmas och må ännu sämre än de redan gör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar